Tankar & Minnen
När jag ser ut genom fönstret ser jag havet. Det blåser idag. Vinden tar tag i parasollen och vattnet ser lite kallt ut. Inte så där turkost som när solen skiner.
– – – – – – – – – – – – –
Ett minne kommer. Jag tänker på min pappa som var så nära att drunkna i underströmmarna. Vi var i Italien, jag, mamma och pappa. Jag var tonåring.
Pappa hade vadat ut i vattnet fast det var svart flagg.
Mamma satt på stranden och tittade på honom. Jag var i stugan.
Plötsligt sögs pappa med i en underström och ut från stranden. Han hann få tag i en boj och klamrade sig fast vid den. Mamma satt kvar, tyst.
Pappa hade åkt under vattnet vid nästa våg och upp till ytan igen.
Kämpade med att hålla sig fast i bojen.
Plötsligt kom två män springande över stranden och kastade sig i vattnet.
Med full kraft simmade de ut till pappa som nästan tappat greppet om bojen och drog upp honom i sanden.
De gjorde hjärtmassage och mycket vatten hostades upp.
Pappa fick ligga kvar på stranden. Sjukvårdare kom och gav någon mera behandling.
Då som först kom mamma fram till dem och sa:
-Jag sa ju åt honom att inte gå i vattnet, men han hör ju aldrig vad man säger.
Senare fick vi veta att de som räddade pappa var från Skåne och sjukvårdarna hörde till livräddarna. De uppskatade att det hade rört sig om ca en minut tills pappa svimmat och tappat taget om bojen.
Det smärtar mig än idag att mamma inte tillkallade hjälp. Hon var väl kanske chockad?
Men .. hon var av den uppfattningen om att "man får skylla sig själv" om man inte gör som hon säger.
– – – – – – – – – – – – –
Jag minns en gång när jag satt på en klippa och fiskade ... En mås anföll mig.
Den gjorde flera ansatser till att hugga mig i huvudet med näbben.
Jag duckade varje gång och kände mig rädd. Hur kan man vara rädd för en fågel?
Efter ett tag förstod jag att det var en måsmamma förståss, som skulle rädda sina barn i något närbeläger bo. Jag var ett hot mot deras trygghet.
Jag flyttade så klart till en annan klippa med respekt för mamman.
– – – – – – – – – – – – –
En annan gång såg jag på änderna som simmade runt med sina
små dunbollar till ungar.
Jag hade lite bröd i en påse, så jag öppnade den och
kastade lite smulot till ungarna.
Mamman tog sats och kom först fram till brödet och åt upp det!
Ungarna hann inte med.
Nästa gång jag kastade, lät hon barnen komma fram och äta upp brödet.
Då förstod jag - Mamman är den viktigaste för andbarnen.
Hon måste äta för att bli stark, så hon orkar ta hand om dem och skydda dem.
Ja - så är naturen funtad.
– – – – – – – – – – – – –
En gång kom jag åkande i min bil och skulle passera ett övergångsställe.
Plötsligt kommer det ut en barnvagn i gatan och sedan ser jag mamman som skjuter på. När barnvagnen var i gatan och mamman på trottoarkanten, vänder mamman på huvudet för att se om det kommer någon bil, innan de skulle fortsätta.
Naturligtvis stannar jag och vinkar över dem.
Men jag tänkte... Hur skulle det vara om mamman kollat trafiken INNAN hon körde ut vagnen?
En del klarar sig tack vare att andra tänket ÅT dem.
Kommentarer
Trackback
